Jag har varit stipendieforskare i ett och ett halvt år ungefär nu. I mars börjar min anställning som koordinator för ett EU-finansierat forskningsprojekt och jag är väldigt uppspelt över detta, inte minst eftersom jag våldsamt saknar att ha 1) rutiner och 2) en chef. Det går förstås inte heller att förneka att det ska bli trevligt att ha lönedag en gång i månaden igen.
Missförstå mig rätt. Att få stipendier är jätteroligt och man blir såklart både glad och stolt. I vissa stunder är det absolut livsnödvändigt, inte bara med tanke på ens personliga ekonomi utan också med tanke på ens mentala hälsa – att jobba med en avhandling är ensamt och ganska ocreddigt största delen av tiden. När jag fick det första forskningsstipendiet var jag i ett skede där jag verkligen ville skapa mina egna rutiner och vara min egen chef, och det var perfekt. Jag hade ingenstans där jag behövde vara. Jag var väldigt exalterad över detta faktum, tills jag vaknade en dag lite så där trött på världen i allmänhet (och på avhandlingen i synnerhet) och insåg att jag inte hade någonstans där jag behövde vara. Liksom någonsin.
Hur som helst, jag har en ganska god självdisciplin och har inte precis drivit omkring de senaste åren, men jag ser fram emot konkreta arbetsuppgifter som kan betraktas som slutförda tidigare än fyra år därpå. I motsats till ett visst Worddokument jag känner till, alltså. Låt oss tillsammans betrakta ett exempel på en mindre produktiv (fiktiv men på alla vis verklighetstrogen) dag som doktorand.
6.30 Vaknar. Yes, idag ska det skrivas som aldrig förr! PEPP!
6.50 Ska bara äta frulle framför Netflix först.
7.30 Sitter kvar i soffan med mobilen i handen och ”läser nyheter” (scrollar Instagram).
8.15 Ska bara tvätta fejset och borsta tänderna innan jag sätter igång.
8.30 Och kanske tömma diskmaskinen…
9.00 Datorn är igång, nu kör vi analys!
9.45 ”Var det inte Fredrik Backman som skulle släppa en ny roman i vår?” Måste kolla Adlibris.
10.00 Tedags!
10.20 Nu ska här jobbas minsann.
11.30 Magen kurrar – lunchdags.
12.25 Har inbillat mig att jag har jobbat i en kvart men inser plötsligt att jag sitter och läser en blogg.
13.30 Nu går tiden såååå långsamt. Tar en runda till postlådan.
13.45 Kollar mejlen.
13.46 Zalando hör av sig och säger att kjolen jag suktat efter kommit in i min storlek igen. Glädjen pulserar i mina ådror och jag skickar iväg en beställning i ett nafs.
14.00 Skriver koncentrerat i en timme.
15.05 Stirrar ut i tomma intet, så där som min optiker har rekommenderat att jag ska göra då och då för att vila ögonen (VIKTIGT HÖRNI).
15.30 *Klapp på axeln* Loggar ut och påbörjar mina timmar av frihet. Möjligheterna är oändliga osv osv.
Under mindre produktiva perioder besudlas tyvärr tiden i frihet av ångest över allt det som förblivit ogjort. Ibland besudlas den dessvärre också av bluffsyndrom (eller imposter syndrome, googla det!), oavsett hur produktiv man har varit, vilket gör att avhandlingsarbetet sällan enbart är förknippat med vällust.
Varför ska man då doktorera, kan det hända att man frågar sig. (Det har jag, och förmodligen minst 97 % av alla nuvarande och tidigare doktorander, också undrat med jämna mellanrum.) Det är dock en fråga för ett annat inlägg, för nu har jag redan undvikit min vetenskapliga artikel tillräckligt länge.
Linda och livet 