Med tanke på hur många gånger jag har gjort det här i mitt liv borde jag ju redan veta hur det slutar: med en dödförklarad blogg, inom sex månader. Nä, nu ljuger jag. Jag har aldrig dödförklarat en blogg – att lämna den vind för våg utan minsta lilla förvarning är mer min stil.
Vet ni hur många bloggar registrerade på min mejl det finns därute i cyberrymden? Det vet inte ens jag, men många är det. Minst femton i alla fall. Innan dess skrev jag på kramkalas.com, men den communityn är tyvärr död och begraven nu. Saknar den fortfarande. Och sockerdricka.nu kan jag inte för mitt liv ta mig in på. Jag försöker regelbundet hacka mig in på mitt eget konto för att det vore SÅ himla roligt att läsa allt jag skrev som 15-åring. Låtom oss bedja för att det någon gång i framtiden ska lyckas.
Hur som helst (att komma ifrån ämnet är också rätt mycket min stil). Jag har lovat mig själv att börja ta mig själv på lite större allvar, efter att ha försökt skämta bort min existens och allt det jag faktiskt är bra på och brinner för under så gott som hela min livstid. Så jag ska göra mitt absolut bästa för att hålla igång den här bloggen, som väl i ärlighetens namn mest kommit till för att fylla tomrummet efter att julbloggen (ni har väl följt mig på Jul hos Linda?) som nu ligger på is tills säsongen drar igång igen i september.
Hur i hela friden tar man sig själv på större allvar genom att starta sin sjuttioelfte blogg och fläka ut sig verbalt, undrar ni kanske. Det undrar faktiskt jag också. Det är bara en känsla jag har haft på sistone – att jag måste skriva för att kunna vara jag. När jag inte skriver tänker jag liksom inte färdigt mina tankar och jag kan bli något outhärdlig både för mig själv och för personer i min närhet. Bloggen får bli min lilla terapisession.
Linda och livet 