För tio år sedan var jag en relativt nybliven 16-åring som allra helst gick på fest – det fanns absolut ingenting värre än att stanna hemma en lördagskväll. På festerna spelade vi ibland Singstar (som förvisso började bli lite ute vid det laget), men ännu oftare körde vi bara omkring i en turkos Nissan med en äldre kompis vid ratten. Ibland hamnade vi faktiskt på någon fest, men många gånger var det själva bilkörningen som var festen. Och vad är väl en fest utan musik? jag kommer särskilt ihåg en gång när vi tröttnade på musiken vi lyssnat på om och om igen och körde 20 kilometer hem för att bränna en ny cd.
Jag älskar att ägna mig åt nostalgi. Därför lyssnar jag fortfarande ganska ofta på en Spotifylista som enbart innehåller låtar jag älskade när jag var tonåring. I dag tänkte jag därför att vi skulle kika på tio låtar som jag lyssnade på om och om igen för ungefär tio år sedan, och som jag fortfarande kommer tillbaka till då och då. Länkarna (låttitlarna) går till Spotify.
Maybellene I Hofteholder – Volbeat
Mitt favoritband var under några år Volbeat, som vi vrålsjöng till i bilen vid oändligt många tillfällen. Fun, eller egentligen ganska lame, fact: Jag höll föredrag om dem både i gymnasiet och under mitt första år på universitetet. Kommer ihåg att det stod Life ain’t always what it seems, so grab it by the balls and do your best before it leaves i snirklig font på min PowerPoint och jag förstod inte att skämmas över det. Nåväl, åtminstone valde jag inte Counting all the assholes in the room, I’m definitely not alone, vilket vi brukade skriksjunga medan vi pekade på alla i bilen eller rummet. Oh, glory days.
Sum 41 funkade också alltid att skrika till. Vet inte vilka känslor vi behövde ge utlopp för med tanke på hur mycket vi verkade tycka om att skrika, men det skadade åtminstone aldrig någon.
Pink är fortfarande en av mina mest solklara lyssningar på Spotify och en av mycket få artister som jag faktiskt tror att jag skulle kunna se live (jag är inte riktigt förtjust i trängsel eller arenor som sätter igång en massa katastroftankar). För tio år sedan var hon mest någon som jag lyssnade på till fest, men nu föredrar jag hennes lugnare låtar.
Den här låten alltså, hur många gånger kan den ha spelats i slutet av 00-talet? Jag lyssnade fortfarande på den på repeat när jag hade fått körkort, mest för att den vid det laget var så välkänd för mig att jag kunde hela texten utantill. Det bästa med att ta körkort var liksom att kunna köra omkring och sjunga högt för sig själv.
När det på småtimmarna stod klart för oss att festen snart skulle vara över hände det inte sällan att någon satte igång just den här Kentlåten. Inte så deprimerande som det låter, lovar. Faktiskt ganska mysigt.
Någon gång i framtiden ska jag skriva ett ”X låtar jag älskade för femton år sedan”. För femton år sedan gick jag nämligen igenom en livsfas som involverade väldigt mycket svart kajal, nitarmband, punkrock och Kent men under vilken jag ändå inte riktigt ville ge upp mina barndomsfavoriter Westlife. Stay tuned for that.
Linda och livet 