Jag vaknar 6:45 till tolv minusgrader. Det skulle kunna vara en nedslående insikt för någon som har längtat efter våren sedan julen städades ut och vars välbefinnande kan mätas i hur bara gatorna är. Inte ens minusgraderna kan dock överskugga det faktum att det nu är mars och att våren således småningom måste vara på väg, oavsett vad termometern säger.
Jag gymmar med min favoritmusik på helt klart skadligt hög volym i mina nya hörlurar. En annan gymbesökare hälsar och jag hälsar tillbaka så högt att jag till och med hör mig själv över musiken. Det är ett hojt, och jag hojtar inte, åtminstone inte till personer jag inte känner före åtta på morgonen. När jag är färdig tar jag därför av mig mina knappt synliga hörlurar så synligt som möjligt, för att låta den andra personen förstå att jag inte avsiktligt skulle komma mig för att hälsa på det där sättet. Jag kör hem igen med solen i ögonen och det går liksom inte att inte le.
När jag kommer hem kokar jag havregrynsgröt, vilket jag egentligen tycker är den sorgligaste frukosten som finns. Jag skulle aldrig kunna känna glädje över att att äta den där sedvanliga grå massan med en klick sylt eller (ännu värre) smör på. I stället mosar jag en halv banan, blandar med havregryn, chiafrön, mjölk, en tesked kakao, lite salt och massor med kanel. Eftersom det är fredag och min hemgjorda granola ligger i riskzonen för att hinna börja mögla innan jag ätit upp den slänger jag på några matskedar av den och några torkade hallon som topping och skivar ner resten av bananen i skålen. Gröten inmundigas sedan som vanligt nöjt framför ett gammalt avsnitt av New Girl och jag får motstå impulsen att genast berätta för alla jag känner om vilken fantastisk morgon jag har haft.
Vid lunchtid kan jag uppenbarligen inte hålla mig längre utan skriver ett helt onödigt blogginlägg om det hela.
Linda och livet 