Fem saker ni (kanske) inte visste om mig

Jag skulle ju kunna sammanfatta påsken, men jag tror inte att tre dagar av konstant läsande, med några pauser för skidåkning och promenader, skulle bli ett särskilt intressant inlägg. Idag känner jag i stället för en lista, så varsågoda, här kommer fem saker alla inte nödvändigtvis känner till om mig.

• Jag har absolut inget pokerface. Det går att läsa mig som en öppen bok för det mesta. Har aldrig lurat någon på första april av den anledningen. Inte ansikte mot ansikte åtminstone. Det är på den nivån att jag får täcka för mitt ansikte när vi spelar Rappakalja, som ju går ut på att lura i de andra att ens påhitt är sant, för annars börjar jag skratta nervöst. Jag hinner inte stoppa det – det rycker till i mitt ansikte i en millisekund och sedan är det kört.

• När jag studerade bloggade jag för Vasa universitet. Den bloggen kan man fortfarande läsa HÄR om man skulle få lust. På den bloggen fick jag också min första mindre uppskattande kommentar och jag tror aldrig att jag kommer att glömma hur det kändes. Fastän kommentaren togs bort av administratörerna minns jag fortfarande den ordagrant, och jag vet precis under vilket inlägg den förekom. Men jag tänker definitivt mycket oftare på människan som under mitt sista inlägg på den bloggen skrev att hen hoppades kunna få läsa mer av mig någon gång.

• När jag ska beställa pizza väljer jag alltid fyllning själv i stället för någon färdig kombination från menyn, men min hjärna brukar av någon anledning strejka precis då beställningen ska göras, så numera är mina telefonanteckningar fyllda med uppräkningar av pizzaingredienser. Har aldrig hört någon säga att det här är ett normalt beteende.

• Jag har alltid varit en morgonmänniska. Kan inte minnas att jag ens som tonåring njöt av att sova länge på morgnarna. Att sova över hos en kompis var alltid rätt tråkigt eftersom jag fick ligga ensam och glo i många timmar innan dagen började på riktigt. Jag sover ytterst sällan längre än till åtta, inte ens om jag bäddar ner mig vid fem på morgonen, vilket händer med jämna mellanrum.

• Om jag inte kan sova, är upprörd eller bara måste ta en paus från livet en stund gör jag det med mina vänner i How I Met Your Mother. Jag har ingen aning om hur många gånger jag har sett alla avsnitt, men jag vet att jag passerade sex gånger redan under studietiden (då hade förvisso inte serien avslutats ännu, så avsnitten var ju något färre). När jag kände mig ensam brukade jag låta datorn med serien stå på i bakgrunden tills jag somnade, och det gör jag fortfarande varje gång livet känns tungt. Jag har många andra favoritserier också, men de har inte samma effekt på mig. Jag brukar numera sällan se serien från början till slut, utan hoppar hit och dit enligt humör.