En personlig intervju – med mig själv

När jag var tonåring var månadens höjdpunkt när det nyaste numret av Veckorevyn landade i butikshyllan. Det känns som att det alltid var fredag när jag gick in på kiosken tillsammans med pappa, som kanske skulle hyra film så där som man fortfarande gjorde i mitten av 2000-talet, och plockade med mig den glansiga tidningen hem.

Numera är den papperstidningen död och begraven sedan några månader tillbaka, men de håller fortfarande uppe sin webbsida enligt ungefär samma koncept. Jag läste några intervjuer med svenska kändisar, typ Therese Lindgren och Molly Sandén, där för en tid sedan och kom att tänka på att intervjufrågorna skulle göra sig bra i ett blogginlägg om man bara byggde lite broar emellan dem. (Snor det konceptet från Alex Schulman och hans podcasttombola, och inspirationen till en intervju med mig själv från Malins driftigheter.)


”Idag grät jag för att min favorit fick lämna Paradise Hotel i semifinalveckan”

Fakta om Linda

ÅLDER: 26 år.BOR: I Tjöck, Kristinestad, Österbotten, Finland. GÖR: Jobbar som koordinator för ett forskningsprojekt, skriver doktorsavhandling emellanåt, jublar när ett frilansuppdrag kommer. AKTUELL: Är högst inaktuell.

Det var ju valborg igår. Hur mår du idag?

Ganska fint faktiskt, tackar som frågar! Vi firade med middag med 14 personer inträngda i vår matsal, och sedan kom ytterligare några lagom till fikat. Har sovit typ tre timmar men är tacksam för fina vänner och söndag mitt i veckan.

Valborgsdukningen var färggrann, liksom det mesta i Lindas hem.

Till vardags jobbar du som koordinator för ett forskningsprojekt. Vad är det roligaste med ditt jobb?

Mitt jobb känns fortfarande ganska nytt i och med att det bara är två månader sedan jag fick det. Jag tycker om att lära mig nya saker och uppskattar att få jobba huvudsakligen på engelska för omväxlings skull. För tillfället funderar vi mycket på kommunikationen inom och utanför projektet, vilket jag tycker är intressant.

Känner du ibland att du vill skita i det du håller på med och göra något annat?

Gör inte alla det ibland? Jag undrar ibland vad jag skulle ha gjort om jag inte hade påbörjat en akademisk karriär efter avslutade studier. (Man kanske inte kan tala om ”avslutade studier” när man håller på med en doktorsavhandling, förresten?) Och en uttalad dröm jag har är att någon gång i mitt liv kunna livnära mig på skrivande, språkgranskning och andra uppgifter som kan utföras på frilansbasis. Jag vill inte jobba med samma sak på samma sätt hela livet, det får jag lite panik av att tänka på faktiskt.

Du verkar vara ganska känslostyrd. Är du en känslosam person?

Ja, väldigt. Jag blir arg i trafiken, glad av kattmemes och gråtig av fina filmer. Jag vill bli djupt berörd eller ordentligt underhållen av romanerna jag läser. Jag skrattar mycket och högt, men gråter också varje vecka – i perioder till och med varje dag. Idag grät jag för att min favorit fick lämna Paradise Hotel i semifinalveckan (kan i och för sig bero på att jag sovit alltför lite, men ni förstår poängen). Det känns som att jag alltid är på jakt efter de där Stora Känslorna. Det finns inget bättre än när man bubblar av lycka, men ändå vill jag nästan lika gärna försvinna in i fiktiva världar som gör ont. Jag blir väldigt kreativ när jag är ledsen och det kan jag tycka är lite farligt. Miriam Bryant sa i sitt sommarprat från 2017 att hon ser sitt skrivande mer som ett självskadebeteende än en terapiform, och så kan jag också känna ibland.

Hur tänker du kring att åldras?

Jag hade en riktig quarter life crisis när jag var 24. Då började jag, efter en paus på typ fyra år, återigen hänga på nattklubbar och testa min inbillade odödlighet på olika sätt (främst genom att genomlida episka baksmällor). Nu är jag 26 och det där känns så överdrivet och onödigt, men samtidigt lärde jag mig mycket på vägen – jag tycker fortfarande om att dansa på lördagsnätterna ibland, och jag fick många nya goda vänner eftersom jag helt enkelt inte satt hemma varje kväll längre. Jag har inget emot att åldras per se, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är rädd för att bli irrelevant.

Dessutom är det här med att vara 25+ onekligen förvirrande. En del av mina vänner är gravida eller har barn och drömmer kanske om bröllop, medan andra vaknar golvsilsrandiga i ansiktet på söndagsmorgnarna efter att ha somnat i duschen. Själv hör jag kanske inte till någon av de två ytterligheterna, men jag känner mig definitivt inte redo att hand om någon annan än mig själv.

När den värsta krisen var över firade Linda och hennes sambo sina 25-årsdagar (hennes fyra månader i förväg och hans fyra månader i efterskott) med en stor fest.

Hur jobbar du för att vara snäll mot dig själv?

Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att vara övertygad om att jag är både ful och fet, och jag orkar helt enkelt inte det längre. Jag försöker att inte tänka utseende när jag tränar, och jag äter choklad när jag känner för det, sminkar mig för att jag vill. Igår hade jag grön ögonskugga bara för att jag kände för det, och numera skrattar jag åt minimala plagg i typ XXXS i stället för att drömma om att få på mig ett.

” Jag brukar försöka påminna mig själv om att mina vänner är fantastiska människor med god smak och att jag, som en del av deras umgänge, således måste vara en tillräckligt bra människa.”

Jag har alltid haft svårt att förstå varför någon vill umgås med mig – jag vet att det låter hemskt, men det händer fortfarande att jag undrar vilka mina goda sidor egentligen är. (Privat alltså, på det professionella planet är jag mer självsäker.) När sådana onödiga tankar kommer brukar jag försöka påminna mig själv om att mina vänner är fantastiska människor med god smak och att jag, som en del av deras umgänge, således måste vara en tillräckligt bra människa.

Hur ser du på sociala medier – tycker du att det är en svår balansgång mellan att visa upp hur livet egentligen ser ut, samtidigt som man ska ha ett fint flöde på Instagram?

Nej, egentligen inte. Instagram är som mitt offentliga fotoalbum och jag laddar upp det jag tycker är fint och vill komma ihåg, medan min Instastory är betydligt mer verklighetstrogen (om man kan säga så) – där ryms det mesta in och jag delar gärna med mig av snöpliga historier.

Om man skulle vilja följa dig och dina snöpliga historier, var kan man göra det?

Jag heter @lindastoras på Instagram, fantasifullt nog. In och följ!

2 reaktioner till “En personlig intervju – med mig själv

Lämna ett svar till Malin Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s