Jag höll mitt livs första föredrag om katter. Det var tidigt 2000-tal och Wikipedia fanns inte, så några dagar på förhand satt jag vid köksbordet hos mormor och morfar och letade information om katten i deras uppslagsverk. Jag minns inte om jag var nervös och jag minns absolut ingenting av själva genomförandet – jag kommer bara ihåg att en katt i genomsnitt sover 16 timmar per dygn.
När mitt allra första högstadieföredrag var över, efter en typ sju minuter lång monolog om min favoritroman Sandor slash Ida som verkligen inte gjorde mina klasskamrater entusiastiska, fick jag veta att min skakiga, dialektinfluerade insats var värd 7½ på betygsskalan. Det var det lägsta betyg jag någonsin fått dittills i mitt liv och jag var därför helt övertygad om att föredrag var det jag var sämst på i hela världen – inte ens mina ”bedrifter” i diverse bollsporter på skolgymnastiken kunde mäta sig med detta totala misslyckande. Snart blev föredragen allt mer allmänt förekommande och jag började förstå att jag avskydde dem. Jag hade ont i magen veckor på förhand, sov ytligt och var övertygad om att jag skulle gå under där framför klassen.
Det var först i slutet av universitetet, när jag hållit oräkneliga presentationer på flera olika språk, som min övertygelse om att jag skulle dö under mina framträdanden slutligen släppte. När jag senare blev doktorand och fick min första grammatikkurs med tillhörande modersmålsstudenter, kunde jag konstatera att det där som alla sa faktiskt stämde: Det blir lättare med tiden. Problemet är bara att det inte hjälper ett jävla dugg att höra det när man går omkring med katastroftankar dygnet runt inför varje föredrag.
”I’m not brave. I’m actually pretty scared a lot of the time.
But I must like being scared,
because I keep doing things that scare me.”
Yo Yo Ma
I fredags höll jag en konferenspresentation om min forskning. Det var inte min första gång, men det var första gången på en längre tid. Min vana trogen sov jag oroligt i några nätter, ifrågasatte min kompetens, försökte hitta på ett sätt att slippa och sköt upp de sista förberedelserna till sista sekunden i ett försök att glömma det som komma skulle. Min hjärna försöker nämligen fortfarande övertyga mig om att jag hatar att stå framför publik. Först när föredraget började och jag lyckades överrösta tankarna med mitt tal mindes jag att allting är annorlunda nu. Och när föredraget var över bubblade jag av endorfiner och undrade: När får jag göra det igen?
Linda och livet 