En av mina absolut närmaste vänner sa till mig för flera år sedan att den dagen hon blir mamma skulle hon gärna vilja att jag syr ett lapptäcke till bebisen. Jag lovade. I vintras outade hon sin graviditet över en fikadejt och några veckor senare kom hon över med en kasse full av loppisfyndade fintyger från 60- och 70-talet, vilket är något av det bästa jag kan tänka mig att arbeta med. För några dagar sedan avslutades det fem månader långa projektet.

Från påsktristess till hobby

Mitt första lapptekniksprojekt var ett kuddfodral som jag sydde påsken 2013. Jag hade lyckats samla på mig ett gäng fina och färggranna tyger på loppis utan att riktigt veta vad de skulle kunna användas till. (Dessförinnan hade jag dille på tygkassar, men det finns en gräns för hur många kassar en person kan ha.)

Den våren sydde jag mitt första lilla lapptäcke till en bebis. Det var snett, sytt i alldeles för tunnslitet lakanstyg och jag visste inte ens vad kviltning var. Sedan dess har jag sytt otaliga kuddfodral, necessärer, tygkassar och ett flertal täcken i lappteknik. Internet har lärt mig allt jag vet, och jag vågar säga att jag idag är ganska skicklig och uthållig framför symaskinen.

Det som gör lappteknik så roligt är enligt mig att man får möjligheten att skapa något helt nytt av det som många kanske skulle se som skräp – småbitar av tyg som blivit över från andra projekt, eller gamla gardiner, klädesplagg eller dylikt. Jag gillar återbruk och tycker dessutom om själva pusselmomentet med att skapa något större av en massa mindre bitar. Det är rogivande, nästan terapeutiskt.

Stjärna på stjärna

Den här gången ville jag prova på något nytt och beslutade mig för stjärnblocken jag hittade hos Cluck Cluck Sew (som förresten har lärt mig nästan allt jag vet om lappteknik). Jag skar ut de första lapparna i början av januari och sydde den sista sömmen för ett par dagar sedan. Man kan nog inte säga att jag har jobbat flitigt varje vecka, men jag har försökt göra det regelbundet för att vara färdig lagom till mitt första möte med lilltjejen. Imorgon är det dags för vår första dejt och täcket ligger prydligt nerpackat i en kasse innanför ytterdörren. Jag klarade det!

Täcket består av tjugo block som alla har en centrerad stjärna. Alla tyger är retrotyger, ur både min och min kompis privata samling. Bakstycket är gräsgrönt, vilket är min näst bästa färg (röd är den bästa), med hjärtan. Ganska gulligt, tycker jag.

• 

Nu känns det som det brukar efter att man avslutat ett projekt av den här kalibern. Jag är både lättad och tom, vill både börja på något nytt direkt och inte sy på evigheters evigheter. Men jag vet naturligtvis precis hur det slutar. På den punkten liknar den här känslan en baksmälla – man glömmer, och så gör man om det igen.