Den senaste gången det hände var för några månader sedan, med den rödorange skapelsen som jag döpte till Konferensklänningen men som i ärlighetens namn redan har sett fler vinkvällar än PowerPoint-presentationer. Och i lördags hände det igen. Jag blev blixtförälskad. I en klänning.
Det kanske är svårt att tro, men jag har inte för vana att bli kär i klänningar. Oftast handlar det om sommarromanser, korta förbindelser under årets ljusaste månader. Förra året älskade jag nästan sönder en jeansblå, småblommig klänning. Vi gick på otaliga fester, poserade tillsammans på Instagram, låg på solvarma klippor och satt på trottoarkanter på småtimmarna. Hela semestern hängde vi, kravlöst och utan förbehåll. Vår relation var så intensiv att det mesta som återstår av den är noppor och tunnslitet tyg. Vi tillbringar fortfarande tid tillsammans ibland, på hemmakontoret, på terrassen och vid glasskiosken. Men magin är bruten, passionen är borta.
Needless to say: Jag behövde ett nytt kärleksintresse.
Jag var ändå för lycklig i mig själv för att bry mig om att leta, orkade inte ens scrolla klädvärldens Tinder (Zalando). Men det är sant som de säger, det där om att kärleken dyker upp när man slutar leta. Just när jag gled förbi Indiska i lördags råkade jag vrida på huvudet så att jag såg rakt in i butiken. Midsommarklänningen, den perfekta sommarromansen, mötte min blick.
Midsommarklänningen har allt jag söker i en sommarklänning: den är blommig, den är färggrann (jag älskar att kombinera rött och blått!), den är sval samtidigt som man kan gömma varma kläder under den, den är lång (så lång att jag behöver korta av den baktill faktiskt), den passar med både klackar och tygskor, den är bekväm och den har riktigt rediga ärmar. Se bara, så fin den är.
Vi ska fira sommaren tillsammans, vi två. Kravlöst och utan förbehåll tills höstmörkret lägger sig.
Linda och livet 
2 reaktioner till “En kärleksförklaring till en sommarklänning”