I lördags när det var sommarfest

Vi cyklar i samlad trupp, på bredden på landsvägen där ingen kör enligt hastighetsbegränsningen. När vi kommer fram är grillen redan het. Den grå massan som täckt himlen hela dagen har bytts ut mot solsken. Jag hänger av mig jackan på stolsryggen. Jag behöver den inte.

Vi har hittat en ny myggspray som luktar hårspray och inte gift. Jag sprayar den över armarna, i hårbotten, över chipsskålarna – missar ögonen med en hårsmån. Kubbpjäserna begravs i det långa gräset och jag skyller på det när mitt lag förlorar tre gånger i rad och slutligen ger upp. Vi har aldrig spelat sämre. Jag lyckas fälla en enda träbit och då skriker jag av eufori. Vid midnatt åker vi in till stan, till nattklubben som närmast känns som vårt vardagsrum. Det är här man fuldansar, findansar, lyckodansar.

Klockan är nästan fyra när vi sätter oss på cyklarna igen. Min jacka som hänger kvar på stolsryggen under partytältet är fuktig nu. Vi väljer den andra vägen hem, den där man inte måste leda cykeln uppför en brant backe. Cyklar på rad, alldeles intill dikesrenen, längtar till sängen.

Dagen efter äter vi pizza och jag hämtar kameran som glömts kvar. Precis som i tonåren har jag dokumenterat hela festen. Då hamnade bilderna på Bilddagboken. Nu är det Instagram som gäller, men det är fortfarande samma folk på bilderna. Sådana här kvällar får aldrig vara över, måste bara upplevas om och om igen.