Imorse vaknade jag med ett intensivt behov av att andas havsluft. Jag packade min ryggsäck, smörjde in mig med spf 30 och gav mig iväg mot det bästa stället i Kristinestad: Kanonviken. Här badade jag när jag var liten, här grillade jag med mina vänner i tonåren och här hänger jag fortfarande varje sommar. Ibland mer, ibland mindre – aldrig tillräckligt.
Ett sommarmåste för mig är att ligga precis här, på klipporna med havet tätt intill, och sträckläsa en roman. Det finns en särskild plats där man är skyddad från blåst och där åtminstone jag aldrig har någon täckning i mobilen. Dit söker jag mig alltid, i hopp om att kunna ignorera omvärlden för några timmar. Ibland slumrar jag till. När jag stiger upp, packar och går genom skogen mot parkeringen igen känner jag mig alltid ny, ikapp med livet igen på något vis, precis som efter ett yogapass. Själen mår.
Idag var himlen blå och både romanen jag läser och det senaste numret av Språktidningen matchade lapptäcket jag packat ner. Jag läste faktiskt också en annan roman i min mobil, men varvade Storytel med pappersbok för en optimal läsdag. Läsdagen fortsatte sedan därhemma, och nu ikväll har jag träffat mitt bokcirkelgäng. Läsning alltså. Vilken grej.
Linda och livet 