”Jag har semester varje dag efter 16:00” säger jag skämtsamt till min familj och mina vänner. Jag har knappt någon ledighet i sommar, till skillnad från de fem senaste åren. Det är så det blir när man skriver på ett nytt arbetskontrakt under våren. Jag har bara två semesterdagar och en hel del övertidstimmar som jag bakat ihop till en ledig vecka som inleds just precis… 3, 2, 1: nu.
Ändå känner jag mig lugnare än på många år. Sommaren är inte min bästa tid på året. Jag mår inte som bäst när det är som ljusast. Värme gör mig trött, avtrubbad och oengagerad. Sommaren gör mig låtsaslycklig på ett nästan destruktivt sätt – jag glömmer bort att ta hand om mig själv och blir rastlös av att vara ensam, vilket jag annars värderar mycket högt. Det måste hända något hela tiden. Jag romantiserar sommarnätterna, bygger luftslott kring dem. Allt är möjligt, jag har en känsla av att jag är odödlig, saker sker i hundratjugo kilometer i timmen. Jag hinner aldrig, eller åtminstone alltför sällan, stanna upp för att vila eller reflektera. Sedan kommer hösten och jag inser att jag plötsligt kan andas igen, men att jag är trött och måste vara ifred nästan jämt. Varje år är det samma sak.
Men inte i år. Med jobb kommer rutiner. Ju mindre ledighet, desto bättre sitter de för mig. Jag tränar eller promenerar nästan varje dag, yogar på terrassen om kvällarna, äter god och varierad mat på regelbundna tider, lägger mig i tid och sover ett vettigt antal timmar varje natt. Planerar in roliga saker på helgerna, men låter vardagskvällarna vara så kravlösa som möjligt. Jag läser mer än jag gjort på länge. Allt det här beror förstås inte enbart på avsaknaden av sommarsemester, utan också på att jag mått bättre överlag i år än vad jag gjort på en tid. Nu blir det bara extra tydligt.
Jag har turen att ha ett jobb som det inte är så svårt att arbeta med i juli. Efter midsommar packade jag min väska och flyttade hem till hemmakontoret, där jag annars tillbringar omkring tre dagar i veckan, på heltid fram till augusti. Det ger mig flera timmar extra fritid i veckan, eftersom jag har en arbetsväg på 200 kilometer tur och retur. Mina kollegor är lediga och mejlen kommer med flera timmars mellanrum – ibland inte alls. Jag har både väldigt systematiska och mer kreativa arbetsuppgifter och jag kan välja själv när, var och i vilken ordning jag gör dem. Jag kan absolut inte klaga.
Nu ska jag alltså vara ledig en vecka. Det är förmodligen för kort tid för att hinna känna att man stängt av tankarna på jobbet helt, men med tanke på hur lätt det går för mig att släppa arbetet om kvällarna numera så kanske det ändå kan fungera. Jag har gjort mitt bästa för att inte planera in en massa aktiviteter under veckan, för jag ser fram emot att kunna vara spontan och ta dagarna lite som de kommer (eller inte ta dem alls). Klart är i alla fall att jag och sambon ska tillbringa en natt i Jyväskylä, och nästa helg är det sommarmarknadshelg här i Kristinestad – sommarens absoluta höjdpunkt. Det blir en bra vecka.
Linda och livet 