Just nu är jag inne en period när allting bara klaffar. Jag ligger liksom inte efter med någonting. Jag sover tillräckligt, tränar tillräckligt och är tillräckligt social. Det finns tid för allt som får mig att må bra. Jag är inte stressad på jobbet och har få frilansuppdrag som pockar på min uppmärksamhet. Jag tjänar tillräckligt, kan både spara och unna mig sådant jag behöver och vill ha. Jag har inspiration och motivation till att skriva, fotografera och skapa blogginlägg. Jag känner att livet är nu, att det äntligen inte är på paus i väntan på bättre tider.
Just nu skördar jag med andra ord frukten av mitt nyårsmål för 2019, som var att ”ta bättre hand om mig själv”. Jag formulerade det så luddigt som möjligt för att känna så lite press som möjligt. Jag satte ändå upp tre konkretare mål för att ha något att ta avstamp ifrån:
- landa ett nytt jobb
Jag var utled på min doktorsavhandling och framför allt på ensamheten som det innebar att jobba med den på heltid. - träna minst två gånger i veckan
Av uppenbara skäl. Det finns ju ingenting dåligt med att träna. Dessutom började det kännas jobbigt att min negativa inställning till min egen kropp sinkat mig ända sedan tonåren. - jobba mindre
Eller åtminstone smartare (= bara ta emot frilansuppdrag när det finns tillräckligt med tid över).
Herregud, jag gjorde till och med en vision board (på Pinterest förvisso, se utdrag nedan) för första gången i mitt liv, för att inspirera mig själv till förändring. Och som ni säkert förstår på det inledande stycket i det här inlägget har det gått bra, väldigt bra.
Nytt jobb, check!
Egentligen visste jag redan i december att det skulle lösa sig på jobbfronten, men det var först i mars som jag började som projektkoordinator. Det var ett lätt mål att skriva när jag visste att det med 99,9 procents säkerhet skulle gå vägen.
Nu har jag jobbat som koordinator i fyra månader men det känns mycket längre än så, nästan som om mina stipendieår aldrig har hänt. Det är märkligt det där – när man är inne i det tror att man att det aldrig ska ta slut, och när det sedan gör det kan man knappt tro att det hänt alls. (Jag är naturligtvis ytterst tacksam för att jag har haft möjligheten att arbeta med min doktorsavhandling på heltid tack vare stipendier, men omväxling förnöjer.)
Regelbunden träning, check!
Ungefär samtidigt som jobbsituationen började se ut att lösa sig skaffade jag gymkort – några dagar före nyårsafton för att slippa vara så kliché. Sedan dess har jag gymmat 78 gånger (i genomsnitt 2,51 gånger per vecka), gått en kurs i garuda, tagit både oräkneliga och långa promenader, skidat (!), simmat, yogat och cyklat. Räknar man med allt, vilket jag absolut tycker att man ska göra, har jag tränat på ett eller annat sätt 4,29 gånger per vecka hittills i år. Faktum är att juli, den månad under vilken jag historiskt sett varit absolut sämst på att träna, blev den bästa träningsmånaden hittills.
Det känns bra att ha varit så flitig, men bäst känns det att jag har hittat en rutin som funkar bra för mig – jag hänger på gymmet när jag jobbar hemifrån, för då kan jag åka direkt från sängen till gymmet på morgonen. Nu i juli har jag arbetat på hemmakontoret varje dag, vilket medfört en ökning i antalet gympass jämfört med tidigare månader. Ibland längtar jag till och med till gymmet. Har aldrig hänt tidigare i mitt liv. En annan sak som aldrig tidigare hänt är att jag har tränat av någon annan anledning än att jag hatar min kropp. Det är fint.
Mindre och smartare jobb, check!
I år har jag bara tagit emot frilansuppdrag när jag verkligen haft tid över, och jag har försökt sätta realistiska deadlines för att inte behöva sitta uppe sent om kvällarna och jobba för att hinna.
Jag jobbar ju i övrigt heltid, så på den fronten finns det inte mycket att kapa, men jag måste säga att jag är tacksam över att ha ett jobb där allt går att lösa och alla är väldigt flexibla. Att jag kan jobba på distans en hel del av tiden besparar mig många kilometrar och förlorade lediga timmar.
Nu då, resten av året och livet?
Tanken är ju inte på något sätt att de här målen ska vara bundna till bara det här året, att jag ska ge upp allt jag lärt mig så fort 2020 anländer. Mitt mål var att hitta rutiner som får mig att må bra inifrån ut, och det kan jag nu efter sju månader konstatera att jag har gjort.
Däremot känns det som att det verkliga arbetet börjar nu. Jag har jobbat i nedförsbacke hela våren – det är lätt att åka till gymmet 6:30 när man vaknar till fågelkvitter och morgonsol – men snart kommer mörkret, soffhänget och en intensiv tid på jobbet. Jag tror och hoppas ändå att mina nya rutiner sitter så bra att inte ens november kan rubba dem.
Linda och livet 