Julgardinerna hänger fortfarande i vårt vardagsrum. Nåväl, så värst juliga är de egentligen inte, men de har aldrig förr hängt med ända in i mitten av februari. I vanliga fall, alltså pre-corona, skulle jag ha ersatt dem med färggranna vårgardiner senast en vecka efter tjugondag Knut, men så kom ju vintern med besked och det kändes plötsligt fel att mentalt hoppa över en hel årstid och gå direkt på vår och längtan efter barmark.
Ur coronaåret 2020 föddes nämligen mitt nyårslöfte för 2021: att göra mitt allra yttersta för att njuta av varje årstid. Eftersom något av det största i livet är barmark (det finns helt enkelt inte mycket i livet som går upp emot synen av asfalt och grönt gräs) är vintern förstås en utmaning. Några längdskidor tänker jag inte sätta på mig, men jag har i alla fall tagit otaliga promenader (de flesta i dagsljus), gjort en snöängel och faktiskt njutit av att skotta snö och göra upp eld i spisen när kvällen kommit. Kylan i kombination med solsken har gjort mig gott. Jag har faktiskt knappt tänkt på våren, därav julgardinerna i februarifönstren, och det får väl ändå räknas som ett framsteg.
Den andra stora utmaningen med det här nyårslöftet är den där årstiden som alla andra tycks njuta av per automatik, och som allmänheten upplever som på tok för kort: sommaren. Men det får vi ta sen när vi är där.
